Sov mycket bra under natten. Kollade på klockan sista gången vid 00.15. Kisspaus i sömn 02.30 och 05.30. Riktigt fina tider. Följer schemat ganska exakt. Det var annars en lagom kyld natt där jag fick ta på mig på ryggen för en gångs skull.
Vid 06.10 hör jag stoj och dragspel och sjungande mansröster i fjärran. Tänker inte mycket mer på det då det är den vanliga vaknaupptiden så inget störande. Sen börjar gaskanoner skjuta. Sjungande och gaskanonerna kör på i ojämna intervaller. Ibland känns skotten väldigt nära. Klockan är också strax efter 06.40 så lite märkligt då det råder totalt högljutt förbud på campingen för alla gäster enligt stadgar. Men i granne ligger en golfbana så antar att de skrämmer bort fåglarna med dem liksom de gjorde i risfälten i Italien när jag var där en gång förleden. Men det jävla festandet vet i fan var eller hur eller när det uppstod. Mycket märkligt.
Vaknar på riktigt vid sju och äter frukost som består av en decimeter äcklig baguette och vatten och två mentos. Gör samtliga bestyr och hör att min granne Matteau vaknar. Vid 08.00 sticker han ut huvudet och vi pratar lite friskt om kanonader och baskiska skönsång. Vi bestämmer att ta en kaffe i baren 08.45 strax innan jag skall åka. Han skall stanna för att titta på havet och för att han känner smärta i samtliga knädon. Jag föreslår neoprenöverdrag till honom. Han skall testa sägs det.
Vi pratade lite om hur våra planer såg ut och kamrat bjöd kaffe. Jag hade bjudit öl igår så det var fint av honom. Affärens på campingen hade öppet så jag köpte en baguette som senare visade sig sakna baguettesjäl. Köpte även 66 cl gazpacho fördelat på 2 stycken 33 cl små förpackningar. Vi sade adiö och önskade lycka till med välmening om att ses på vägarna i framtiden såsom sägas bör.
Började med att cykla megabacke uppåt. Fick sedan njuta nedför. Blev omcyklad av ett par i övre medelåldern när jag stod och drack vatten. Såg att de hade tjocka kläder på sig medan jag endast hade skjortan. Såg också att de hade elcyklar så inte så konstigt de hade tjocka kläder när de inte behövde pedala något. Jag kom inte ifatt dem efter min vattenpaus.
Cyklade på och cyklade vidare. Hände inte så mycket på någon timme mer än upp och ner längst fin väg med spaning efter räv. Jag såg ingen räv. Såg många fjärilar och några steglitser. Knappt några andra djur förutom de tama annars. Någon skalbagge som inte gav någon wow och någon ödla jag inte klarade av att fotografera. Floran ser likadan ut fortfarande under dagen.
Anländer San Sebastian och följer mot stranden för att njuta nostalgi. Jag tänker på fröken M och Mäster Vilses och hur varmt vi hade. Tror det var runt 43 grader för 12 år sedan. Nu hade jag 22 grader. Åt lite baguette vid parkbänk vid stranden i nostalgin och drack ur en förpackning gazpacho. Ömkade min ålderdom ett tag och ja, jag gör samma sak som varje förbannad sommar. Cyklar och lever jävel. Dock äldre jävel nu men inte visare direkt, ölen smakar lika gott.
Cyklade vidare och hade mig. Stod förvirrad och tittade staden när två gamla cyklister nedkom mig och visslade och vinkade att jag skulle följa med. Givetvis! Väl vid sidan frågade de mig om jag skulle till Irun. Jajemän såklart sade jag. Egentligen var det, ”Irun, oui.”
De lotsade mig höger om och vänsters om och rakan fram och bakom nej. Till slut kom vi till ett tågspår med en väg bredvid. Där började han fransktala mig och peka. Han frågade ”D’accord?” varpå jag såklart proklamerade ”D’accord!” Jag fick ett riktigt handslag och ett lycka till. Cyklade anvisad väg och kom mycket rätt. Frågade en man om vägen och fick också rätt vidare. Kom till slut till Irun. Cyklade vägar som var så dödliga i Sverige att länsstyrelsen hade låst in dem som hade bestämt. Men det var tillåtet och det var många som cyklade. Väldigt roligt och riktigt häftigt var det. Svenska bilister är så jävla mesiga. Klagar för mindsta lilla och gråter så fort de ser ”män i spandex”. Vem fan säger spandex numera? Jo små äckliga bilister. Riktigt dåliga sådana också. Hela Europa klarar av cyklister men inte svenska ”män” i bil för de tycka att cyklister är stoppklossar. Jag hoppas de kör ihjäl en cyklist som står dem nära. Eller ja, nej det gör jag inte såklart men nästan.
I alla fall. Kommer till bron som är gränsen. Står och velar lite om jag verkligen vill cykla över och lämna Spanien. När jag väl gör det så stannar jag på bron för att ta ett fotografi. Då kommer en svart liten bil och ställer sig sjukt konstigt mitt på körbanan från Frankrike mot Spanien mitt på bron. Sen kommer en polisbil och stannar vilket gör att fransk trafik blir stoppad. Ut hoppar två uniformpoliser och en civil tjej. Ut kommer sedan en ”person” från bilen som inte tillhör, vad jag kan se, franska polisväsendet. Speciellt inte sedan han blir tillsagd att gå över till spanska sidan. Mannen ställer sig istället vid brons reling och börjar knäppa upp byxorna för att kissa. – Jag följer dramat med hög spänning vid denna tidpunkt. Poliserna börjar högljuda och mannen knäpper byxorna och går efter ett tag över till spanska sidan varpå jag skyndsamt cyklar över till republiken. Slutet gott, allting gott. Förutom att de jävla elcyklisterna nu cyklar förbi mig igen. Riktiga lökar. Ser dem i stigningsbacke men kommer inte ifatt iom de kan cykla i 25 km/h utan att bli svettiga medan jag i 8% lutning drunknar i svett i 9 km/h plus jag behöver moralpauser under vägen.
Siktet har egentligen alltid varit Saint-Jean-de-Luz längst Bizkaia. Det finns ett ljus som jämt brinner här i foten av Pyrineerna. Det hålls vid liv till ens sista strid är gådd. Här kan du alltid finna tröst men det ställs krav på ditt mod och din konsekvens. På din trofasthet mot de ideal du haft när ljuset tändes. De heliga strider kräver ditt livs kärleksoffer. Här finns kraft att stå emot, livet självt finns här som om det flyter fram i ditt blod. Förgäves cyklade jag fram och tillbaka och letade efter Renée Chardier. Hon stod inte att finnas någonstans. Alla dessa år, alla dessa mil och inte ens en slängkyss stod beredd. Nästan gång ska jag leta efter Christine i Vance istället. Hon verkar vara en reko tjej. Alla andra verkar ju ändå vara horor eller esteter där. Enligt sägen alltså.
Efter Chardier-debaklet var jag hungrig. Klockan var strax efter 14.00. Letade Renée och bar att äta i. Inte fan hittade jag något alls. De ställen jag hittade var ”fermé”. Allt i hela jävla fransiska Baskien var fermé. Såg ett ställe där det satt folk och åt. Gött tänkte jag. Ställde Astrid varsamt och vackert. Låste och preparerade lunch. ”Fermé” proklamerade fransöska. Alltså jag var så nära att skrika ”Le Diable” åt henne. Vi kan tacka Renée för att detta inte skedde. Sur cyklade jag vidare och hittade ett ställe där köket var ”fermé” men de hade en vegansk asiatisktinspirerad sallad. Tog den och en Coca-Cola i min surhet. Kostade bara 16 euro. Lite sådär lagom liksom. Mättande ja. Om du varit fem år gammal. Kul. Inte fan hittade jag någon förbannad camping att sova på heller. Tog en evinnerlighet att googla fram den kommunala campingen. Kostade 11 euro. Bra där franska Baskien. Äntligen något bra.
Fick gå 2 km från campingen för att hitta affär att köpa mat i. Köpte allt möjligt skräp jag missat. Salt, peppar, tvättnypor, våtservetter, buljong och såndana dussinsaker jag saknat. Det blev ganska bra ändå. På väg till affären var jag som sagt ganska nykter och sur pga Renée och maten. Tur då att jag hittade en matvagn som sålde mig en 33 cl 6% lokal baskiska cider. Satte mig på vid deras bord och drack den. Givetvis blöder jag ner bordet från min armbåge. Bra skit. Hela jag är gammal och borde mest sitta hemma i en soffa och inte cykla längre.
Men ja, nu ska vi inte klaga mer… Bara för att en bytt det bra Baskien mot det sämre ”baskien” så kan en inte vara ledsen. Bedövar min ledsnad med spansk baskiska cider istället. ”För då blir allt i franska delen bättre.”
Jag har inget mål imorgon. Jag skall långsamt tråkla mig ur ”baskien” . Jag ville sova en natt till här i det förlovade landet så fick bli läger i Saint-Jean-de-Luz. Imorgon väntar republik med tricolor på riktigt. Har cyklat här förr. Trevligt absolut. Kanske sikte på Nantes och Fröken Loire. Hade behövt någon glädje att se fram emot nu. Från Nantes vet jag hur jag kan undvika Paris. Jag har gjort det en gång tidligare.
Den sista suck av Spanien kommer imorgon. Den nya regionen typ Lardes Atlanten och pyrineerna eller vad nu deras värdelösa icke kungsland nu döpa det till blir säkert bra. Känner redan att jag är sjukt positivt inställd till republiken Frantzia.
Fuck it. Kommer bli bra. Ska ju också regna lite imorgon. Extra kul. Blir linser.
Det är i alla fall en klen tröst att jag valde avsluta dagen i Baskien. En natt extra med hennes rena luft i lungorna.
